Dawit Isaak Database of Censorship BETA

Med censur avses vanligen att statliga myndigheter eller religiösa institutioner granskar tidningar, böcker, pjäser, filmer, radio- och tv-program med mera före de publiceras, sänds eller visas offentligt. Syftet med granskningen är att kontrollera att boken, pjäsen eller vad det rör sig om inte förtalar andra människor, sprider statshemligheter eller kränker moraliska och religiösa levnadsregler. I många länder används censur också för att tysta politiska åsikter och marginalisera vissa befolkningsgrupper, exempelvis genom förbud mot böcker och tidningar på minoritetsspråk.

I Sverige är förhandsgranskande censur förbjuden enligt den svenska tryckfrihetsförordningen, en av landets grundlagar.  Det enda undantaget är barnfilmer som ska visas offentligt, till exempel på bio, eftersom barn anses behöva särskilt skydd från grafiskt våld och grovt språk. Böcker, filmer och tv-program med mera kan dock prövas rättsligt efter att de kommit ut, till exempel om de bedöms sprida hot och hat mot folkgrupper. Fällande dom kan leda till böter och olika sorters förbud. I många länder kan liknande granskningar också ske utanför rättssystemet. Till exempel har det blivit allt vanligare att delstater och städer i USA förbjuder böcker som politiker och olika intressegrupper menar kan skada enskilda läsare eller USA som land. Den sortens förbud kallas ofta censur, men skiljer sig på många sätt från förhandsgranskande censur som utförs av särskilda myndigheter.

I de länder och sammanhang där upphovspersonerna till böcker, filmer med mera kan dras inför rätta efter att verken getts ut, kan själva straffhotet leda till att olika aktörer censurerar sig själva. Sådan självcensur förekommer i många samhällen men är ett särskilt stort problem i länder med hårdföra auktoritära regimer, som dagens Belarus, Iran och Ryssland, där människor kan dömas till fängelse eller till och med dödstraff för vad de sagt eller skrivit.

Om censurens historia

Den statliga censuren som vi känner den idag tog fart i Europa under 1500-talet. Det var en effekt av att man då började trycka böcker och andra skrifter i stället för att kopiera dem för hand. Det var billigare och gick snabbare, så tryckta böcker kunde nå många människor på kort tid och potentiellt sprida politiskt eller religiöst kontroversiella åsikter och idéer. Många stater satte därför upp regler för vilka som fick trycka böcker och grundade olika myndigheter eller ämbeten som skulle förhandsgranska alla publikationer. I Sverige fanns ett sådant system fram till 1766, då tryckfrihetsförordningen gjorde det fritt att ge ut böcker med vilket innehåll som helst, undantaget vissa religiösa texter. Det var den första lagen i sitt slag i hela världen.

Eftersom lagstiftningen skilt sig åt mellan olika länder har det genom historien varit vanligt att böcker med kontroversiellt innehåll trycks i ett land och sen förs in i ett annat. Exempelvis publicerade den franske upplysningsfilosofen François Voltaire flera av sina viktigaste verk i Schweiz, trots att de i hög grad riktade sig till franska läsare. Flera gånger smugglades böckerna in i Frankrike. Ett annat känt exempel är den rysk-amerikanska författaren Vladimir Nabokovs kontroversiella roman Lolita, som ingående skildrar sexuella övergrepp från förövarens perspektiv. Romanen gavs först ut på engelska i Paris och spreds därefter till andra länder. Genom historien har det också varit vanligt att censurerade böcker getts ut i hemlighet. I Sovjetunionen utvecklades det som kallas samizdat till ett omfattande system för manuellt kopierade utgåvor av förbjudna böcker. En stor samling av samizdatböcker finns på museet Libri Prohibiti i Prag.

Nya perspektiv på censur

Under 1990-talet började många forskare undersöka censur i vidare mening, bortom myndigheters granskning av böcker, radioprogram och annat. Det berodde dels på Sovjetunionens kollaps, då omfattande arkiv för censur och övervakning offentliggjordes. När man studerade arkiven blev det nämligen tydligt att censuren i östblockets diktaturer upprätthållits av både polis, säkerhetstjänst och helt vanliga medborgare. Det tydligaste exemplet var Östtyskland, där många författare och förläggare också haft uppdrag som censorer. Den politiska kontrollen av vad som skrevs och publicerades sköttes alltså av de som själva skrev och gav ut böcker. Senare har andra studier visat att teatercensuren fungerade på snarlika sätt i England under början av 1600-talet, då William Shakespeare var verksam. Ofta granskades både pjäsernas manus och själva uppsättningen, ibland av ämbetsmän och präster och ibland av pjäsförfattarna själva eller deras kritiker och konkurrenter.

Den allt vidare förståelsen av vad censur är som växte fram under 1990-talet hade också andra orsaker. Framför allt började forskare vid sidan om lagstiftning och rättspraxis studera hur ekonomiska och samhälleliga strukturer påverkar vem som kan yttra vad och hur i olika sammanhang. Till exempel har utredningar visat att fördelningen av statliga stipendier till konstnärer och författare ofta marginaliserar personer i minoritetsgrupper, vilket vissa menar ställer upp hinder för dem att uttrycka sig och därför är ett slags censur. Forskare har också studerat marknadscensur, då branschorganisationer av ekonomiska skäl sätter upp regler för vad som får skrivas och publiceras i vissa medier och för vissa målgrupper. Ett tydligt exempel är att filmbolagen i Hollywood länge hade en överenskommelse som bland annat innebar att aldrig skildra präster som skurkaktiga och förljugna, eftersom man trodde att det skulle skada både samhällsmoralen och själva filmbranschen.

Referenser & vidare läsning

Det finns ofta grundliga begreppsdefinitioner och historiska översikter av yttrande- och tryckfrihetslagstiftning i olika länder i encyklopedier, såsom Nationalencyklopedien och Britannica Academic. Det finns även flera bra och fritt tillgängliga artiklar om censur, tryckfrihet och närliggande ämnen på svenska Litteraturbanken, däribland Carl Gustaf Spangenbergs ”Censur och liknande ingrepp mot tryckta skrifter (2016) och Ulrika Knutssons ”Den farliga litteraturen. Böcker inför rätta under 250 år” (2016).

Det internationella forskningen om censur och förbjudna böcker är omfattande. Nedan listas ett urval inflytelserika antologier på engelska som utreder vad som egentligen menats med censur i olika sammanhang och hur förhandsgranskningar, förbud med mera fungerar i praktiken. Listan är kronologiskt ordnad utifrån böckernas utgivningsår.

Richard Burt (red.), The Administration of Aesthetics: Censorship, Political Criticism and the Public Sphere, Minnesota University Press 1994

Robert Post (red.), Censorship and Silencing: Practices of Cultural Regulation, Getty Research Institute 1998.

Beate Müller (red.), Censorship and Cultural Regulation in the Modern Age, Rodopoi 2004.

Nora Gilbert. Better Left Unsaid: Victorian Novels, Hays Code Films, and the Benefits of Censorship, Standford University Press 2013

Nicole Moore (red.), Censorship and the Limits of the Literary: A Global View, Bloomsbury 2017.

John Steel (red.), The Routledge Companion to Freedom of Expression and Censorship, Routledge 2023

Bilder

Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten. 1766. Litteraturbanken. Public domain.

Voltaire. Elémens de la philosophie de Neuton. 1738. Public domain. Via Wikimedia Commons.

Nkrita. Samizdat Pages closeup 1, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Motion Picture Production Code. 1930-talet. Public domain. Via Wikimedia Commons.