Dawit Isaak Database of Censorship BETA

Ladda ner en fri och utskrivningsbar posterversion av artikeln här

Människors första betydelsefulla möten med litteraturen sker ofta genom barnböcker. Kanske är det därför barnlitteratur tycks väcka starkare känslor än annan litteratur. Att stryka och ändra i klassiska verk får till exempel ofta ett stort symbolvärde, särskilt när det handlar om berättelser som kommit att ingå i det svenska kulturarvet.

Men de konflikter som uppstår om barnlitteratur speglar också vuxenvärldens föreställningar om vad barn bör möta genom konsten. Å ena sidan ska barnlitteraturen forma språk, fantasi och identitet hos sina läsare, å andra sidan fungerar den som ett redskap i vuxenvärldens fostran och ledning av barn och används för läsfrämjande, värdegrundsarbete och förmedling av gemensamma referenser. När tillgång till barnböcker på olika sätt begränsas handlar det ofta om hur samhället vill forma nästa generations läsare.

Redan vid sekelskiftet 1900 väckte häftena om detektiven Nick Carter stark oro. Det var billiga berättelser som såldes via tidningskiosker och därmed enkelt tillgängliga. Lärare, bibliotekarier, präster och kulturdebattörer menade att det våldsamma och sensationslystna innehållet i denna ”kiosklitteratur” hotade barns läsvanor och moral. Under stora delar av 1900-talet samlades liknande invändningar under beteckningar som ”smutslitteratur” och ”skräplitteratur” – breda och ofta polemiska begrepp som kunde omfatta genrelitteratur, serietidningar och annan populärkultur som ansågs kommersiell, estetiskt undermålig eller moraliskt skadlig.

Utebliven återutgivning 

Titlar faller med jämna mellanrum ur tryck av olika skäl, och ett sådant skäl kan vara att de på något sätt anses problematiska eller kränkande för samtida barnläsare. Att ett verk inte trycks om innebär att det blir mindre tillgängligt i bokhandeln. För forskare och bibliotek innebär detta i regel inget problem, eftersom katalogposter och äldre upplagor av verket finns kvar, men för vanliga läsare kan effekten bli större, framför allt genom att böckerna till viss del försvinner ur barns aktiva läshorisont. Det kan också vara oklart vilka titlar som inte längre trycks om och varför. Under 2000-talet har skälen till att inte hålla äldre litteratur i tryck typiskt handlat om att den innehåller visuella framställningar eller språkbruk som kan uppfattas som rasistiskt och kränkande av samtidens läsare.

Ett sådant exempel är Åke Holmbergs och Sven Hemmels Ture Sventon i Paris (1953). Under 2011 planerade förlaget Rabén & Sjögren för en nyutgåva. Man ville då ändra ordet ”neger” och utesluta några illustrationer och passager, bland annat ett kapitel där gestalten Omar förklär sig till den afrikanske chauffören ”Jean” genom att smörja sig med skokräm i ansiktet. När dessa ingrepp inte godkändes av Författarförbundet som var rättighetsinnehavare valde förlaget att stoppa nyutgåvan.

Även om det förekommit diskussioner om huruvida en bok ska hållas i tryck, behöver det inte betyda att boken faktiskt försvinner ur utgivningen. 2016 utspelade sig en offentlig konflikt om Jan Lööfs Min morfar är en sjörövare (1966) och Ta fast Fabian (1997) där författarens förlag Bonnier Carlsen pekade på ”stereotypa skildringar av andra kulturer” som ett skäl till att inte fortsätta trycka om böckerna, medan Lööf beskrev situationen som att han ställdes inför valet att rita om vissa figurer eller acceptera att böckerna inte längre prioriterades för fortsatt utgivning och distribution. Båda titlarna har sedan dess publicerats i nyare samlingsutgåvor. I samband med 2019 års nyutgåva av Jan Lööfs Födelsedagspresenten (1974) rapporterades emellertid att Lööf hade ritat om delar av denna titel för att tillmötesgå samtidens läsare – till exempel genom att låta berättelsens prinsessa spela en mer aktiv roll i äventyret om att fånga en drake.

Redaktionella förändringar och omarbetningar

Att barnlitteratur bör ta hänsyn till den samtida barnläsaren är ofta huvudargumentet för uteslutningar eller revideringar i text och bild. Samtidigt har kritiker framhållit att förlag genom att göra bearbetningar av äldre, i samtiden kontroversiella, texter riskerar att dölja historiska attityder, samtidigt som man öppnar för ständiga efterhandsredigeringar. Praktiken att modernisera och adaptera barnlitteratur är dock relativt vanlig.

I böckerna om Pippi Långstrump används i originalutgåvan ordet ”neger”, ofta som förled i sammansättningar med andra ord. Ordet har i senare utgåvor successivt kommit att ersättas med andra förled, som i sammansättningarna ”söderhavskung”, ”kurriduttprinsessa” eller ”lerhydda”. Förändringarna har genomförts i samarbete mellan rättighetsinnehavare och förlaget Rabén & Sjögren. Vissa av ändringarna sanktionerades av Lindgren själv under hennes livstid, och projektet som helhet har motiverats med hänvisning till Lindgrens intentioner i förhållande till barnläsaren.

Modernisering av otidsenligt språkbruk kan också innebära mer komplexa överväganden. Hur ska till exempel rasistiskt språkbruk hanteras i verk vars huvudsakliga syfte är just att synliggöra rasism och diskriminering? Mellan 2014 och 2018 utkom Katarina Taikons Katitzi-svit i en ny, moderniserad utgåva på Natur & Kultur. En större språklig justering var att ersätta ”zigenare” med ”rom” i de sammanhang där romer talar om sig själva, men behålla ordet på andra ställen. 

Enid Blytons The Famous Five eller Fem-böcker är ett exempel på översatt litteratur som ofta anklagats för rasism, sexism, främlingsfientlighet och klassförakt. I Storbritannien där böckerna först gavs ut har de i olika omgångar och utsträckning moderniserats och skrivits om, samtidigt som originalutgåvorna, huvudsakligen skrivna under 1940- och 1950-talen, fortsatt funnits tillgängliga i tryck. På svenska anpassades böckerna – likt mycken annan barnlitteratur – för en svensk publik redan i den första översättningen från 1950-talet. När böckerna nyöversattes under 1970-talet moderniserades, förkortades och reviderades de ytterligare. Till exempel ändrades i vissa fall översättningen av ”gipsies” från ”zigenare” till neutrala ord som ”karlar” eller ”kumpaner”. Men framför allt ändrades beskrivningar av skurkar som uppfattades som fördomsfulla, särskilt när det handlade om romer. Klasskillnader tonades också ner, till exempel genom att kokerskan Joans anställningsförhållanden ändrades. Passager där Anne uttrycker positiva känslor inför hushållsarbete eller utför ”flicksysslor” som att diska och städa kortades också ner eller ströks.

När serien i början av 2000-talet gavs ut på nytt i Sverige genomfördes ytterligare nedstrykningar och ändringar. En talade exempel är att ordet ”svartmuskig” försvann som en återkommande beskrivning av skurkarna. I Fem på tjuvjakt (Five Go Off in a Caravan, 1946) har en grupp kringresande ”cirkusfolk” (i det engelska originalet ”gipsies”) ersatts med tyska campingturister. Därutöver ströks allt niande och det genomfördes ytterligare förkortningar och nyanseringar av Blytons beskrivning av pojkars och flickors egenskaper och förmågor. En scen där en förälder slår ett barn i ”uppfostrande syfte” har strukits helt. Liksom i tidigare utgåvor handlade många ändringar också om anpassningar eller moderniseringar som inte är direkt ideologiskt eller politiskt motiverade. Bland annat ändrades uttryck som ”ta det glest” till ”ta det lugnt” och den brittiska efterkrigstidens kök byttes i vissa fall även ut till modernare maträtter som spaghetti och köttfärssås. 

År 2023 väckte revideringar av Roald Dahls böcker en omfattande internationell debatt som också nådde Sverige. Anledningen var att det brittiska förlaget Puffin hade anlitat så kallade ”känslighetsläsare” i arbetet med nya, reviderade utgåvor av Dahls böcker. Det handlade om omfattande ändringar i böcker som Kalle och chokladfabriken (1964), Häxorna (1983) och Matilda (1988). Ändringarna rörde framför allt stereotypa framställningar av andra kulturer och formuleringar om kroppar, funktionalitet, kön och utseende. De inkluderade också en strävan efter ett mer könsneutralt språk. Kritiker beskrev ingreppen som ett hot mot litterär integritet och framhöll att de groteska kvaliteterna i Dahls författarskap vattnades ur. Försvarare framhöll att förändringarna var efterfrågade och syftade till att göra böckerna tillgängliga för nya generationer. I samband med debatten meddelade Puffin att en samling med originalutgåvor skulle utges parallellt med de reviderade utgåvorna av Dahls böcker.

Trots att debatten pågick även i Sverige var de svenska översättningarna av Dahls böcker aldrig aktuella för revidering. Däremot fördes en diskussion om svenska förlags användning av ”känslighetsläsare” som synliggjorde två olika förhållningssätt: å ena sidan uppfattningen att fenomenet innebär en moralisk överprövning av enskilda verk och kränkning av författares ställning som självständiga intellektuella, å andra sidan att det inte är någonting nytt för förlag att ta in synpunkter under den redaktionella processen.