Dawit Isaak Database of Censorship BETA

Bröderna Lejonhjärta och döden

Ladda ner en fri och utskrivningsbar posterversion av artikeln här

Bröderna Lejonhjärta är en bok om ett barn som vet att det ska dö. När romanen publicerades 1973 flyttade den gränserna för vad som var möjligt att uttrycka genom barnboken. Det var då relativt sent in i författarskapet, Astrid Lindgren stod på toppen av sin karriär och förmåga som författare. Men sett till tematik och struktur hade Bröderna Lejonhjärta flera föregångare bland tidigare verk, till exempel Mio, min Mio (1954) och novellsamlingen Sunnanäng (1956). Enskilda scener, såsom striden mellan de två vidundren från urtiden, Katla och Karm, kan spåras ända tillbaka till Lindgrens Krigsdagböcker 1939–1945 (2015) där hon liknar dessa vidunder vid totalitära krafter: ”Nationalsocialismen och bolsjevismen – det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra”.

Från att Bröderna Lejonhjärta nådde läsarna väckte den starka känslor och reaktioner. Boken fick ett omfattande gensvar, vilket reflekteras i läsarbrev, recensioner och en samtida kulturdebatt. Trots att det handlar om ett så välkänt verk gäckar slutet fortfarande läsarna, och det finns flera olika sätt att tolka Skorpans och Jonatans hopp in i Nangilima. Övergripande kan man tala om två parallella förståelser av boken, där en tolkning ligger på barnläsarens nivå, och den andra på den vuxna läsarens. På barnets nivå är allt som berättas, såsom Skorpan säger, ”absolut sant”. De båda bröderna dör, men återförenas verkligen i Nangijala, och därefter i nästa värld, Nangilima. På vuxennivån är äventyren i Nangijala inte verkliga, utan Skorpans feberdröm eller fantasi på dödsbädden – framkallad av Jonatans berättelser om Nangijala. När Skorpan mot slutet ser ljuset i Nangilima dör han också i verkligheten.  

Boken tog för Lindgren relativt lång tid att färdigställa. Av hennes brev och originalmanuskript skrivna med stenografi framgår hur hon brottades med bokens två nivåer eller tilltal. Till exempel skrevs bokens sista fem sidor om, sent inpå sättningsprocessen. Av en illustration i ett stenogramblock framgår hur Lindgren i något skede tänkt sig att en avslutande illustration över två gravstenar ska förtydliga den vuxna tolkningen av berättelsen:

”En gravsten jag hade tänkt mig i Lejonhjärta (varav framgår att Karl överlevde Jonatan i tre år och under tiden diktade ihop hela historien).

Kontroversiell i Sverige 

Idéer och fraser ur Bröderna Lejonhjärta, från ”Vi ses i Nangijala” till ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, har sedan boken först utkom blivit en del av det svenska kulturarvet. Berättelsen har remedierats för ljudbok, scen, radio och film och översatts till många språk. Men den har också återkommande mött kritik och ifrågasatts. I Sverige till exempel för att uppmuntra till självmord, för att förmedla budskapet att rörelsehindrade skulle ha det bättre i döden, och för att förespråka verklighetsflykt från sociala orättvisor istället för politisk handling. Denna typ av kritik handlar knappast om censur i någon av dess definitioner, utan faller inom en bredare diskussion om vad som kan anses som god litteratur, uppbyggligt eller lämpligt för barn.  

Däremot påverkade reaktionerna sannolikt Lindgren, som på olika sätt svarade och bemötte det mottagande Bröderna Lejonhjärta fick. Särskilt det för berättelsen centrala slutet där Jonatan och Skorpan hoppar in i Nangilima – möjligen bara i den döende Skorpans fantasi – återkommer hon på olika sätt till efter bokens publikation. Ett lager att lägga på de olika tolkningsplanen av Bröderna Lejonhjärta är att det inte bara är en bok avsedd att behandla döden, utan också en bok som ytterst är skriven för döende barn. Det förklarar kanske varför Lindgren officiellt oftast intar en position som är lojal med barnläsningen av boken; tydligast i ett brev i Expressen där hon besvarar återkommande frågor från barn, som om även brödernas mamma och Sofia kom till Nangilima, och vad som hände med Tengil och Jossi, eller Katla och Karm efter döden.   

Samtidigt förstärker hon i andra sammanhang den andra, vuxna läsningen, genom att poängtera att det är felaktigt att tolka slutet i termer av självmord, eller genom att på andra sätt förklara och förtydliga hur hon riktar sig till både barn och vuxna läsare, med två olika tilltal. I filmen från 1977, återkommer de förklarande gravstenarna i eftertexten till filmen.

Internationella tabun

Om behandlingen av döden är den mest kontroversiella frågan kopplat till Bröderna Lejonhjärta i Sverige, så är kanske det som väckt starkast reaktioner i andra länder tematiken kring ockupation, förtryck och frihetskamp. Denna tematik uppfattas på olika sätt beroende på det sammanhang där den publiceras och läses – inte minst om det i detta sammanhang existerar erfarenheter av krig och diktatur. När Bröderna Lejonhjärta stod inför översättning till tyska, skrev Lindgrens tyska förläggare Hans Oetinger till författaren att han inte tilltalades av bokens krigstematik, utan att den påminde honom om tider han inte ville tillbaka till. Ett annat exempel är den sydkoreanska författaren Han Kang som beskrivit hur hon som tolvåring, kort efter nedslaget av en koreansk demokratirörelse, massakern i Gwangju, läste och påverkades starkt av Bröderna Lejonhjärta – en händelse som hon senare skildrade litterärt i romanen Levande och döda. Ytterligare ett är hur Bröderna Lejonhjärta återaktualiserades i Sverige i samband med att Ryssland anföll Ukraina 2022.

Det mest kända exemplet på Bröderna Lejonhjärta som politiskt laddad utanför Sverige, är en underjordisk handcirkulerad samizdat-utgåva från Tjeckoslovakien. Samizdat är en term som beskriver böcker som spreds via hemliga nätverk i Östblocket under kalla kriget. Bakom Bröderna Lejonhjärta som samizdat låg översättaren Jarka Vrbová. Hon har beskrivit hur hon först fick Bröderna Lejonhjärta av sin vän, den tjeckisk-norske författaren Mikael Konupek som emigrerade till Norge 1977 med familjen, efter att han hade undertecknat medborgarmanifestet Charta 77. Det enda förlaget i Tjeckoslovakien som gav ut barnböcker vid denna tidpunkt avböjde publicering, trots att de tidigare gett ut Lindgrens böcker. Enligt Vrbová var detta för att muren som delade de båda dalarna, och som patrullerades av beväpnade soldater, hade alltför framträdande likheter med Berlinmuren. Det handlar alltså om den typ av censur där rädsla för repressalier får utgivare själva begränsa vad de publicerar.

Mellan 1980–1982 skrev Jarka Vrbová ut Bröderna Lejonhjärta på en skrivmaskin från 1930-talet med tio karbonpapper per utskrift. Ilon Wiklands illustrationer kopierades med hjälp av en väninna med tillgång till kopieringsmaskin på sitt kontor. Omslaget kolorerades för hand. Av totalt trettio exemplar ska tre finnas bevarade. Ett finns på Kungliga biblioteket i Stockholm. Efter Sammetsrevolutionen 1989 utkom Bröderna Lejonhjärta officiellt i Tjeckoslovakien, i Jarka Vrbovás översättning.

Referenser och underlag

Anderson, Laurie Halse. ”Reviderad version av tacktalet som hölls vid prisceremonin för 2023 års Alma-pris.” Översättning av Amanda Svensson. Dagens Nyheter, 5 juni 2023.

Han Kang. ”Svenska boken fick Han Kang att reflektera”, Svenska Dagbladet, 26 februari 2017.

Lindgren, Astrid. Bröderna Lejonhjärta. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1973.

Lindgren, Astrid. Bröderna Lejonhjärta. Utgiven av Svenska PEN med efterord av Laurie Halse Anderson. Stockholm: Svenska PEN, 2023.

Lindgren, Astrid. ”Hur gick det sen för Bröderna Lejonhjärta?” Expressen, 1974.

Lindgren, Astrid. Krigsdagböcker 1939–1945. Stockholm: Salikon, 2015.

Svenska PEN. ”Bröderna Lejonhjärta ges ut i ny ’förbjuden’ utgåva.” Svenska PEN.

Törnqvist, Lena. Jag ser ljuset! Läsarna och Bröderna Lejonhjärta. Skrifter utgivna av Astrid Lindgren-sällskapet. Stockholm: Astrid Lindgren-sällskapet, 2023.

Ørvig, Mary. ”Tyckt och tryckt om Astrid Lindgren 1945–1975. Ett collage av Mary Örvig.” I En bok om Astrid Lindgren, red. Mary Ørvig, 7–122. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1977.

Otryckt material

Brevväxling mellan Jarka Vrbová och Andreas Hedberg, Kungliga biblioteket.

L230: Dossié. Lejonhjärta i Astrid Lindgrens arkiv, Kungliga biblioteket.

Bilder

Astrid Lindgren, Gravsten © Astrid Lindgren.